För att hålla mig uppdaterad om gällande rättspraxis läser jag samtliga domar gällande assistans från Kammarrätterna och Högsta förvaltningsdomstolen som min rättsdatabas tillhandahåller. Så även denna vecka. (Detta gör mig troligen cynisk då man som jurist i assistansbranschen minst sagt jobbar i motvind.) Jag upphör dock aldrig att förvånas och förundras över hur avslag på överklaganden kan motiveras.

I ett rättsfall där en liten flicka behövde aktiv tillsyn har en läkare intygat att flickan saknar konsekvenstänkande och faroinsikt, att hon exempelvis kan vandra ut i trafiken, äta farliga saker och vara oaktsam med farliga föremål. Kammarrätten konstaterar i sina skäl för avgörandet att ”Någon uppgift avseende om eller i vilken omfattning hon faktiskt utsätter sig för sådana faror finns dock inte.” Och jag tänker suck. Och så tänker jag vilken tur. För om man som förälder vet med sig att man har ett barn som flickan ovan så är man förhoppningsvis extra uppmärksam på sitt barn. Man släpper inte barnet med blicken, lämnar inte farligheter framme och skyddar barnet på bästa sätt. Som förälder gör man allt för att undvika en katastrof!

Ofta när jag hjälper föräldrar till funktionshindrade barn med ansökningar om personlig assistans frågar jag om barnet kan lämnas ensamt ens för en liten stund och oftast får jag svaret nej. Jag brukar fråga varför även om svaret ofta är självklart. Ett barn som kanske inte kan kommunicera och som dessutom saknar faroinsikt kan inte lämnas ensamt. Jag brukar också fråga vad som skulle hända om barnet lämnades ensamt och ofta får jag svaret att föräldrarna inte vet eftersom man inte har provat. För det gör man inte. Man testar inte vad som skulle hända och hoppas på det bästa. Även om det skulle underlätta i en rättsprocess.

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda@godassistans.nu