Författare: God Assistans

Två gånger denna vecka har två olika handläggare från Försäkringskassan upplyst mig om att även om en person är beviljad väntetid innebär det inte att assistenten har rätt att sova under natten. Nej, assistenten ska finnas ”tillgänglig”. En av handläggarna berättade också att man ändrade begreppet väntetid från det tidigare begreppet jour just för att göra detta tydligt.

Jag tänkte därför reda ut begreppen och hoppas att Försäkringskassans handläggare följer mina inlägg slaviskt.

I Försäkringskassans vägledning om assistansersättning kan man läsa följande:

Om den försäkrade under sin dygnsvila behöver ha en personlig assistent tillgänglig under dygnsvilan i väntan på att ett hjälpbehov ska uppstå beviljas assistansersättning i form av så kallad väntetid för denna tid. Väntetid blir aktuellt i situationer då assistenten är tillgänglig i den försäkrades hem eller på annan plats där den försäkrade vistas under sin dygnsvila. När väntetid ska ersättas med assistansersättning motsvarar en timme väntetid en fjärdedels timme med aktiv assistans.

Ordalydelsen i föreskrifterna som handlar om väntetid ändrades fr.o.m. 1 januari 2013. Tidigare användes begreppet ”jour” i stället för ”väntetid”. Anledningen till att begreppet ändrades var för att tydliggöra att Försäkringskassans bedömning av väntetid inte är att likställa med jourbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Någon egentlig ändring i sak i detta avseende var dock inte avsedd.

Däremot ville Försäkringskassan genom föreskriftsändringarna uppmärksamma på att det i vissa fall kan vara fråga om tillsyn i stället för väntetid. Genom rättspraxis har det på senare år slagits fast att inte bara tillsyn som grundläggande behov kan beviljas utan även tillsyn i form av andra personliga behov. Därför framgår det nu av föreskrifterna att när det är fråga om tillsyn (antingen som grundläggande eller andra personliga behov) så ska inte endast en fjärdedels tid beviljas i form av väntetid utan då ska tiden beräknas på vanligt sätt. Det stod även tidigare att den personliga assistenten skulle finnas i den försäkrades ”omedelbara närhet”. Men eftersom orden ”omedelbara närhet” kan tyda på att det är fråga om tillsyn och inte väntetid så togs de orden bort. Assistenten behöver enbart finnas ”tillgänglig” i den försäkrades hem eller på annan plats där den försäkrade vistas under sin dygnsvila.

Kära handläggare! Med anledning av ovanstående anser jag att det är tydligt att man inte av en assistent kan kräva att denne ska vara vaken största delen av natten för att utföra arbete när en funktionshindrad är beviljad väntetid. Man kräver det inte av en funktionshindras make, maka eller förälder och därmed kan man inte heller kräva det av utomstående assistenter. Detta är dessutom fastslaget i rättspraxis. En assistent som arbetar väntetid på natten får betalt för en fjärdedels ”vanlig” timme. Ska det vara så ska det också innebära att man får sova största delen av den tiden, även om man naturligtvis är ”tillgänglig” för enstaka insatser. I annat fall är det nämligen inte fråga om väntetid, utan tillsyn och då ska man få full betalning för den tiden!

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda.bergstrand@godassistans.se

Människors rättigheter ska inte tummas på. Åtminstone inledningsvis är jag överens med barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér. Synd att det alltid kommer ett stort fett MEN efter en så fin inledning.

Åsa Regnér beskriver i en debattartikel en oförklarligt stor ökning av antalet assistanstimmar och därmed även kostnaderna för densamma vilket är ett skäl för regeringen att genomföra åtgärder för bättre kostnadskontroll. Åsa Regnér skriver vidare att hon värnar välfärdslösningar som omfattar alla, MEN att det förutsätter förtroende för de lösningarna. (Läs hela debattartikeln här: http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/02/asa-regner-battre-kontroll-behovs-av-assistansersattningen/)

Vad jag själv tycker är oförklarligt är att regeringen inte har kommit fram till vad denna ökning beror på efter de omfattande utredningar som gjorts de senaste åren. Gör man en utredning borde den rendera i något mer än kvarstående frågetecken.

Det jag däremot tycker är helt klart är att det kostar att upprätthålla människors rättigheter. Man kan inte uppmana till besparingar och tro att det inte får konsekvenser. Åsa Regnérs debattartikel är en replik på denna debattartikel från SvD som är betydligt klarare än svaret på densamma: http://www.svd.se/regeringen-satter-sig-over-lagen.

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda@godassistans.nu

”Goda råd är dyra”. Vad betyder det? Jag googlar och finner att om man har ett problem som är svårlöst och behöver hjälp att lösa det kan det bli dyrt.

Att anlita mig är dock inte dyrt. Det är gratis och ingår i administrationsavgiften för den som väljer att bli kund hos oss. Innan du har ett beslut har du således ingen kostnad för min hjälp. Om man inverterar talesättet borde man således komma fram till att mitt (billiga) råd inte är gott. Eller?

En jurists jobb är till stor del rådgivande, så även mitt. Jag har arbetat inom samma rättsområde i snart 15 år och med det sagt borde jag ju faktiskt kunna komma med goda råd. Som det ser ut i dagsläget finner jag det svårt att i alla situationer göra det. Lagen har inte ändrats (det hade naturligtvis varit enklare att hänga med då), men rättsutvecklingen är i konstant förändring. 2009 ändrade man helt synsättet på de praktiska grundläggande behoven (personlig hygien, måltider, av- och påklädning, kommunikation) och 2015 ändrar man förutsättningarna gällande det femte grundläggande behovet (ingående kunskaper).

Spelplanen ändras under spelets gång och utan förvarning.
Till er som är rädda för att söka om utökad assistans då man tror att nuvarande beslut kanske kan komma att bli indraget har jag dock lugnande besked. Har det inte gått mer än 2 år sedan senaste prövning är detta ingen risk eftersom Försäkringskassan inte får ändra ett beslut till nackdel för den funktionshindrade om det inte är tid för en omprövning av beslutet, vilket det är tidigast 2 år från senaste beslut. Efter 2 år är det knivigare att ge goda råd. Men tro mig, jag gör mitt bästa.

Linda Bergstrand
Jurist

Det effektivaste sättet att utveckla något är att lära av historien. Lär vi oss inte av det som hänt tidigare, riskerar vi att göra samma misstag en gång till. Ett av förra årets nya ord enligt SAOL är ”Funkis-”, och för att omedelbart ta det i bruk kommer här en kort sammanställning av funkishistorien i punktform:

• 1842 infördes allmän folkskola och 1882 skolplikt, men den gällde inte för funkisbarn
• 1889 fick döva barn skolplikt
• 1896 fick blinda barn skolplikt
• 1944 fick barn med utvecklingsstörning som ansågs bildbara skolplikt
• 1962 fick barn med rörelsehinder skolplikt
• 1968 fick alla barn med utvecklingsstörning skolplikt
• 1980 kom socialtjänstlagen med sin karaktär av målriktad ramlagstiftning men som även omfattar rättigheter
• 1986 kom den nya omsorgslagen som innebar en viss utökning och preciserade rättigheter som skulle komplettera insatser enligt andra lagar, främst socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen
• 1988 tillsatte regeringen en ny handikapputredning som kom att konstatera brister i stöd till personer med funktionsnedsättning, inte bara gällande insatsernas omfattning och innehåll utan också enskildas möjligheter att själva kunna bestämma över och planera sina liv
• 1994 kom assistansreformen vars syfte var att skapa delaktighet genom ett individuellt utformat stöd som utgår från individens behov
• 1999 började den första diskrimineringslagstiftningen som omfattade funktionshinder att gälla

Ovanstående lista redovisar insatser som drivit utvecklingen för funktionshindrade framåt. 2001 började jag själv att arbeta med assistansersättning och min personliga reflektion är att det från 2009 har gått åt fel håll istället. Här kommer en ny lista:

• 2009 kom domen RÅ 2009 ref 57 enligt vilken Regeringsrätten (nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen) ändrade bedömningen avseende grundläggande behov. Exempelvis räknades inte att skära upp maten som grundläggande behov längre, utan endast hjälp att föra maten till munnen kunde anses som grundläggande. Hjälp med ytterkläder slutade räknas till de grundläggande behoven eftersom det inte avsåg av- och påklädning direkt inpå huden. Detta medförde att väldigt många personer fick sin assistans indragen vid närmaste 2-årsomprövning.
• Även bedömningen av det grundläggande behovet kommunikation skärptes. Tidigare fick i stort sett alla som inte kunde kommunicera självständigt räkna hjälp med kommunikation som grundläggande behov om 7 timmar per vecka. Nu är det ovanligt att någon beviljas så mycket tid. Man har skärpt kriterierna så att det är mycket färre som över huvud taget beviljas någon tid för kommunikation, bland annat beviljas barn under 6 år ingen tid alls för kommunikation. Detta har också inneburit att färre har beviljats assistansersättning från Försäkringskassan.
• Högsta förvaltningsdomstolens dom 2015-06-25 i mål nr 3527-14 som allmänna ombudet drivit mot Försäkringskassan har helt förändrat rättspraxis för det femte grundläggande behovet ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade”. För att beviljas assistans för detta grundläggande behov förutsätts inte numera bara att man har en psykisk funktionsnedsättning, utan att hjälpbehovet dessutom ska ha sin grund i det psykiska funktionshindret. Det vill säga, har du en medicinsk problematik som exempelvis epilepsi så beror hjälpbehovet på den medicinska problematiken och inte på ett eventuellt psykiskt funktionshinder. Detta innebär i praktiken att det främst för barn blir svårare att beviljas assistans eftersom mycket tid räknas bort då det anses ingå i det ”normala föräldraansvaret”.

Det som händer när man skär ner på assistansen som det så tydligt framgår att man faktiskt gör, trots att ingen lagändring skett (!), är att man inte längre lever upp till lagstiftningen. Enligt 5 § LSS ska insatser enligt lagen främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas av lagens personkrets. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Av 7 § LSS framgår dessutom att insatserna ska vara varaktiga och samordnade.  Som det ser ut nu kan man som funktionshindrad inte vara säker på att ha kvar sin assistans vid nästa 2-årsomprövning. Det är skrämmande och en klar tillbakagång i utvecklingen.

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda@godassistans.nu

Årets sista dagar är det dags att göra bokslut. En rimlig sammanfattning av assistansåret kan väl vara att den personliga assistansen vilar på en skakig grund.

Vi möts av medierapporteringar i SVT om hur privata assistansbolag driver upp assistanstimmarna: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/miljardrullning-till-riskkapitalbolagen-i-assistansbranschen och Försäkringskassan kommer med en rapport om assistansersättningens utveckling och ökning vilken ska ligga till grund för ytterligare en ny LSS-utredning: http://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/ce44996c-fd3b-4d0a-8962-0c836d589b60/socialforsakringsrapport+2015-13.pdf?MOD=AJPERES. Finansminister Magdalena Andersson vill spara på assistansersättningen: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/621480?programid=4540 och det allmänna ombudet för socialförsäkringen driver mål som berättigar färre personer till assistansersättning: http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Domstolar/regeringsratten/Avg%F6randen/2015/Juni/3527-14.pdf.

Detta önskar jag inför 2016:

• Om assistansen enbart ska vara en kostnadsfråga behövs en riktig analys av hur mycket av assistansersättning som går tillbaka till staten i form av skatt och arbetsgivaravgifter. För varje timmes assistans går cirka 87 % av timersättningen (284 kronor för 2015) till löner och lönebikostnader. Det är väl dessutom rimligt att tro att en del av lönekostnaderna återgår till staten genom skatt på konsumtion. Man bör också tänka på att hemtjänst är en dyrare insats per timme än assistansersättning. 30 miljarder kronor låter kanske orimligt, men intäkten till staten borde väl öka proportionerligt?

• Jag önskar också att man redovisar klart och tydligt varför kostnaderna ökar. Själv har jag svårt att se att det är jag som jurist som driver på ökningen av det beviljade timantalet. Mitt jobb är ju att hjälpa kunden att föra fram sin åsikt hos myndigheterna som i stort sett har till uppgift att åtminstone inledningsvis säga nej. Istället får man nog leta kostnadsökningar bland en ökad befolkning samt en ökad livslängd. Det beviljade timantalet borde väl naturligt öka med ökad ålder då många funktionshindrade har progressiva sjukdomar.

• Jag önskar mig också en analys av vad assistenterna, som ofta är människor som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden, hade kostat samhället i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller a-kassa om de inte hade haft sitt assistentjobb.

• Detta är inget önskemål – utan i stort sett ett krav: Jag vill ha en mer nyanserad medierapportering. Ja, vi vet att det fuskas i assistansbranschen. Men står fusket i assistansbranschen i proportion till medierapporteringen om denna? Knappast. Det finns nog branscher där det fuskas bra mycket mer och där rapporteringen är bra mycket mindre omfattande. Och i alla sammanhang där assistans lyfts fram som en kostnad saknas ovanstående analys av vad som kommer åter till staten i form av skatt. Det saknas också en medieanalys av vad en rättighetslagstiftning som till exempel personlig assistans innebär. En funktionshindrad som omfattas av LSS personkrets har faktiskt lagstadgad rätt att leva som andra. Kanske att man blir mindre benägen att hela tiden skära ner på assistansen om man får se vad det faktiskt innebär för den enskilde individen? Tänk er själva om ni inte skulle kunna åka till jobbet, gå till affären eller kissa annat än på bestämda tider. Detta kan vara verkligheten för de människor som får sin assistansersättning neddragen eller indragen.

• Jag önskar mig politiker med ryggrad som inte gömmer sina förslag till kostnadsbesparingar bakom fina fraser som att ”öka rättssäkerheten” och ”värna insatsen”. Säg som det är eller säg ingenting alls. Och låt inte människor leva i ovisshet gällande huruvida man även fortsättningsvis har rätt till den insats man en gång har beviljats och är beroende av.

Detta så att alla kan få ett riktigt gott nytt år!

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda@godassistans.nu

För att hålla mig uppdaterad om gällande rättspraxis läser jag samtliga domar gällande assistans från Kammarrätterna och Högsta förvaltningsdomstolen som min rättsdatabas tillhandahåller. Så även denna vecka. (Detta gör mig troligen cynisk då man som jurist i assistansbranschen minst sagt jobbar i motvind.) Jag upphör dock aldrig att förvånas och förundras över hur avslag på överklaganden kan motiveras.

I ett rättsfall där en liten flicka behövde aktiv tillsyn har en läkare intygat att flickan saknar konsekvenstänkande och faroinsikt, att hon exempelvis kan vandra ut i trafiken, äta farliga saker och vara oaktsam med farliga föremål. Kammarrätten konstaterar i sina skäl för avgörandet att ”Någon uppgift avseende om eller i vilken omfattning hon faktiskt utsätter sig för sådana faror finns dock inte.” Och jag tänker suck. Och så tänker jag vilken tur. För om man som förälder vet med sig att man har ett barn som flickan ovan så är man förhoppningsvis extra uppmärksam på sitt barn. Man släpper inte barnet med blicken, lämnar inte farligheter framme och skyddar barnet på bästa sätt. Som förälder gör man allt för att undvika en katastrof!

Ofta när jag hjälper föräldrar till funktionshindrade barn med ansökningar om personlig assistans frågar jag om barnet kan lämnas ensamt ens för en liten stund och oftast får jag svaret nej. Jag brukar fråga varför även om svaret ofta är självklart. Ett barn som kanske inte kan kommunicera och som dessutom saknar faroinsikt kan inte lämnas ensamt. Jag brukar också fråga vad som skulle hända om barnet lämnades ensamt och ofta får jag svaret att föräldrarna inte vet eftersom man inte har provat. För det gör man inte. Man testar inte vad som skulle hända och hoppas på det bästa. Även om det skulle underlätta i en rättsprocess.

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda@godassistans.nu

”Den enes mål är den andres karta”

Sedan en tid tillbaka har vi lagt fokus på genomförandeplaner i här på God Assistans, så bli inte förvånad om vi inom kort kontaktar dig för att gå igenom hur du vill att din assistans ska utformas.

Lagen säger att genomförandet av en insats ska dokumenteras. Det är naturligtvis inte bara därför vi vill att alla kunder ska ha en genomförandeplan. Man kan också välja att se genomförandeplanen som ett kvalitetskontrakt.  Vi vill att din assistans ska bli så bra som möjligt! Syftet med genomförandeplanen är att skapa en tydlig struktur för genomförandet och uppföljningen av beslutet om personlig assistans. Genom planen tydliggörs både för dig och för oss vad som ska göras, vem som ska göra vad, när och hur.

Har du frågor om genomförandeplaner är du varmt välkommen att kontakta mig!

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda@godassistans.nu

Huvudregeln säger att man inte kan få assistansersättning när man vistas i eller deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet. Assistansersättning kan dock beviljas om det finns särskilda skäl. Detta kan gälla exempelvis

• i situationer där den försäkrades funktionshinder skapar särskilda svårigheter att kommunicera med andra än med sin eller sina personliga assistenter
• när det med hänsyn till personens hälsotillstånd är viktigt att den personliga assistenten finns till hands
• i situationer där funktionshindret gör det särskilt angeläget att den assistansberättigade har ett starkt begränsat antal personer knutna till sig
• om funktionsnedsättningen är sådan att personen behöver tillgång till någon som har ingående kunskap om honom eller henne och hälsotillståndet.

Normalt sett är skolan tacksam när en person beviljas assistans i skolan, men denna vecka har jag fått vara med om en skola som vill kicka ut en assistent från skolan och anlita en egen resurs till den funktionshindrade eleven istället. Detta vill inte föräldrarna och då uppstår frågan om skolan har rätt att begränsa närvaron av en elevs personliga assistent i skolan. Tilläggas bör att det ofta är gynnsamt för den enskilde att ha sin egen assistent i skolan då situationen inte blir lika sårbar om assistenten exempelvis skulle vara sjuk. Skolan kan ofta ha svårt att hitta vikarier med rätt kompetens till barn som exempelvis har svårt för nya människor, ofta beroende på svårigheter vid kommunikation.

Av rättpraxis framgår tydligt att kommunen inte kan förvägra en person rätten till själva insatsen personlig assistans i skolan. Skolan kan dock, på grund av arbetsmiljöskäl, besluta att en särskild assistent inte får arbeta i skolan om denne genom sin närvaro har en alltför negativ påverkan på arbetsmiljön. Det står dock den funktionshindrade/vårdnadshavarna fritt att tillsätta en annan assistent i skolan. Insatsen som sådan förvägras således inte och kommunens beslut att kommer därför inte i konflikt med Försäkringskassans beslut att bevilja personlig assistans under skoltid.

Linda Bergstrand
Jurist
Tfn: 08-23 26 12
E-post: linda@godassistans.nu

På temat Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) dom i mål nr 3527-14, meddelad 2015-06-25 så har de första besluten med indragen assistans börjat komma nu. Man kan bland annat läsa om det i Göteborgsposten: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2885446-elias-6-drabbas-hundratals-kan-forlora-assistans.

Även här på God Assistans har vi blivit berörda av ovan nämnda dom. Vi har en blivande kund till oss som är 1,5 år gammal med allvarliga och omfattande funktionshinder. På grund av ett ovanligt stort antal allvarliga epilepsianfall per dag som innebär att han inte kan lämnas ensam utan övervakning ens i några sekunder så föreslog Försäkringskassan i somras att bevilja honom assistansersättning med 112 timmar per vecka. Försäkringskassan hann dock inte fatta beslutet innan HFD:s dom meddelades och istället blev beslutet avslag på ansökan. Pojkens behov av ständig tillsyn (förutom ett stort hjälpbehov i alla övriga avseenden) ska således tillgodoses av föräldrarna dag och natt, då det inte finns något bra alternativ till insatsen personlig assistans för ett så litet barn. Var detta verkligen meningen med lagstiftningen och i förlängningen domen? Jag vill inte tro det och vi kommer självklart att driva ärendet i domstol.

Denna pojke kommer tveklöst att beviljas assistans på grund av sitt stora hjälpbehov, men det kan förstås dröja. Hur ska föräldrarna orka hålla ut? Vem klarar av sitt övriga liv, sina andra barn och sitt förhållande som inte får sova ordentligt någon enda natt?

Detta är en tillbakagång i utvecklingen som en gång i tiden ledde fram till assistansreformen. Min uppmaning till politikerna är: Tänk om, tänk rätt!

Är det någon som har frågor om ovan nämnda dom och dess konsekvenser är ni varmt välkomna att höra av er till mig.

linda@godassistans.nu